Om Resande i Billsåsen ("Tattarbacken") av Stefan Nolervik ÖP. 




               Mannen med kärran i ett stadigt grepp i sina händer heter Karl Oskar Gottfrid Johansson och kallades ”Snus-Oskar”. Han står på vägen i byn Backen i Oviken tillsammans med hustrun Sofia Alexina och dottern Hilda.* Mannen till vänster är Johanssons svåger Nils Wiberg.  Året är 1922, och det är höst. Den lilla flickan i moderns famn är född i april samma år. Oskar och Sofia är 32 år när bilden tas. Det skulle kunna vara en bild vilken som helst från den här tiden, men den här bär på en annorlunda historia: Människorna på bilden kallades tattare och var samhällets mest föraktade och förnedrade människogrupp.
* Senare forskning menar att barnet är Thorvald  f.1920. (Min komentar.)


Och under 1920-talet, när det här fotografiet togs, talades det från myndigheterna om ”utrotning av tattare” och den ”slutgiltiga lösningen på tattarplågan” Det här är fattiga människor. Deras kläder är trasiga och Oskars skor har sett sina bästa dagar. Dom är håliga och ovanlädret är helt utslitet. Dom har gått många mil, och har många mil till att gå. I kärran har Oskar möjligen sina kopparslagarverktyg. Dom gick de runt i byarna och erbjöd sina tjänster. Ibland fick de jobb men ofta blev de hånade och utslängda.Dom här människorna, som vi brukar bunta ihop under benämningen ”tattare”, levde ett nomadliknande liv. Dom färdades runt i Sveriges bygder och letade efter jobb. Dom hade rötter i en annan kultur, kanske en annan etnicitet och med en annorlunda social bakgrund.
                                         





Eftersom de bröt mot det traditionella mönstret att ha stadig försörjning och ett liv fast förankrat i landsbygden sågs dom ofta av omgivningen som ett hotande inslag. Dom blev till främmande fåglar i det trygga jämtländska bondesamhället. Några av dem reste runt på vägarna, sålde, köpslog och tog på sig mindre reparationsarbeten. Andra tog jobb på gårdarna. Inte sällan gick rykten om stölder, slagsmål och fylla i dessa resandes kölvatten. Det gick berättelser om tjuvaktighet och en benägenhet att lura folk i hästaffärer. Men det var oftast bara rykten  Dom gånger det stämde in kan man se det som ett av omgivningen framtvingat beteende.


Enligt länsmansprotokollen från Myssjö kommun – där dom bodde – finns inga resande noterade i brottsförhören. Däremot finns många bofasta noterade. Karl Oskar Gottfrid Johansson var född i Norra Råda, Värmland, och Sofia, eller ”Fia” Wiberg hade sina rötter i Stora Tuna, Dalarna     När de fotograferas på landsvägen denna höstdag bor de tillsammans med många andra kringresande familjer i usla och mindervärdiga bostäder i den lilla byn Billsåsen, som ligger mellan Myrviken och Gräftåvallen. Under en 20-årsperiod i början på förra seklet bodde drygt 100 personer i Billsåsen. Därför kallas byn nedlåtande för ”Tattarbacken”. 






Men trots att myndigheterna helst såg att de resande sökte sig bort från vägarna och blev bofasta, fördrevs de ändå från de byar där de valt att slå sig ned. Det finns en berättelse om att kommunen skaffade fram en bulvan som köpte upp några av ”tattartorpen”. I november 1922 beslutar Myssjö kommun att köpa en fastighet i Stora Tuna i Dalarna, dit de ”hjälper” många resandefolket i Billsåsen att flytta. Därmed anser man sig i alla fall kortsiktigt ha löst den så kallade ”tattarplågan”. Kanske var detta en medveten affär från kommunen, som nu slapp undan bidrag och understöd. Oskar och Fia Wiberg fick ytterligare ett antal barn tillsammans. Fyra av dessa flyttade tidigt till Stora Tuna där de omedelbart blev omhändertagna av myndigheterna för lösdriveri.


Kostnaden för detta ålades pappan Oskar, som i ett brev till Myssjö kommun i juni 1931 ville ha hjälp med ersättning - 50 kronor – för att dra försorg för barnen.  Barnavårdsnämnden svarade med att besluta ta in Oskar Johansson på anstalt – ”Västergårdens arbetsinrättning för försumliga barnafäder”. 1932 flyttade Oskar och Sofia till Stora Tuna för att komma närmare släktingar och vänner. Vilket syfte bygdefotografen Per Joel Jönsson från Vigge hade när han stoppade familjen på landsvägen vet man inte. Kanske var han bara genuint intresserad av bygdens människor. Kanske ville han avbilda ortens ”tattare”. Bilden dyker då och då upp i olika sammanhang där man vill beskriva denna folkgrupp. Bland annat i årsboken Jämten och i Bo Hazells omskrivna bok Resandefolket.

Text: Stefan Nolervik, Östersunds-Posten
(Förmedlat av Fritz Melbye Rosendahl, FRFRO; Rewrite: Bo Hazell)
Anpassad layout / Håkan Ludvigsson



Tack till Stefan Nolervik  för artikeln och för att jag får ha den på sidan

hl 2018